Tänkte fortsätta min serie gällande det som fick mig att navigera mot det progressiva i musiken, och jag har en hel del redan skrivet, men dessvärre är min egentliga dator på service och jag orkar inte gräva fram texterna från kopian. Kalla mig lat, om ni vill (och ni vilL, jag vet nog).
Därför skriver jag nu om Spotify. En relativt ny grej som erbjuder musik via en spelare man laddar ner till sin dator. På ett sätt lite som iTunes, fast inte alls egentligen.
Spotify fungerar antingen gratis (reklamfinansierat, men jag har inte stött på en endaste ännu), eller så betalar man 0,99 euro för ett dygn eller 9,99 euro per månad för den musik man lyssnar på. Man får inte musiken åt sig, så egentligen kan man säga att Spotify har återuppfunnit radiolicensen.
Personligen finner jag ingen orsak att betala för musiken jag lyssnar på via Spotify. Dels därför, att utan kostnad kommer jag åt en hel del musik redan, t.o.m. sådant jag tycker om (en kväll lyssnade jag igenom alla Genesis-skivor jag inte äger). Dels för att ljudkvaliteten är inte speciellt hög (jag kräver inte mycket, men nog bättre än Spotify). Och så finns ju alla vanesaker, så som att jag inte kan överföra musiken trådlöst till min stereo som med iTunes eller att jag inte kan scrobbla det jag lyssnar på.
Annars verkar hela greijen ganska kul. Har grävt fram ett och annat som tilltalar mitt nostalgiska popphandikapp. Lite Chris Rea, Ulf Lundell, Van Morrison och Jackson Browne, för att nämna några få.
Som bäst är Spotify beta och utan inbjudan kan man tydligen bara prova den dyraste varianten, som ger möjligheten att bjuda andra, vilket jag, med den inbjudan jag fick, inte kan. Sorry boys and girls. Skulle jag ha möjligheten att bjuda in folk, skulle jag göra det.
Därför skriver jag nu om Spotify. En relativt ny grej som erbjuder musik via en spelare man laddar ner till sin dator. På ett sätt lite som iTunes, fast inte alls egentligen.
Spotify fungerar antingen gratis (reklamfinansierat, men jag har inte stött på en endaste ännu), eller så betalar man 0,99 euro för ett dygn eller 9,99 euro per månad för den musik man lyssnar på. Man får inte musiken åt sig, så egentligen kan man säga att Spotify har återuppfunnit radiolicensen.
Personligen finner jag ingen orsak att betala för musiken jag lyssnar på via Spotify. Dels därför, att utan kostnad kommer jag åt en hel del musik redan, t.o.m. sådant jag tycker om (en kväll lyssnade jag igenom alla Genesis-skivor jag inte äger). Dels för att ljudkvaliteten är inte speciellt hög (jag kräver inte mycket, men nog bättre än Spotify). Och så finns ju alla vanesaker, så som att jag inte kan överföra musiken trådlöst till min stereo som med iTunes eller att jag inte kan scrobbla det jag lyssnar på.
Annars verkar hela greijen ganska kul. Har grävt fram ett och annat som tilltalar mitt nostalgiska popphandikapp. Lite Chris Rea, Ulf Lundell, Van Morrison och Jackson Browne, för att nämna några få.
Som bäst är Spotify beta och utan inbjudan kan man tydligen bara prova den dyraste varianten, som ger möjligheten att bjuda andra, vilket jag, med den inbjudan jag fick, inte kan. Sorry boys and girls. Skulle jag ha möjligheten att bjuda in folk, skulle jag göra det.
Kommentarer