Inspirerad av serien med låtar som hjälpte denna bloggare hitta den progressiva musiken, tänkte jag skriva något liknande. Men ju mera jag tänkt på saken, desto svårare har jag att dra till med enskilda låtar. För mig var det hela skivor som gjorde det.
Pink Floyd The Wall. Det var en varm sommar i mitten av 1980-talet. Jag hade hittat The Wall bland bronsans kassetter och lyssnade på den ute på balkongen om och om igen. Hade inte först en aning om vad det var jag lyssnade på, men redan efter första genomlyssningen fattade jag att här har jag något som inte är likt något annat jag lyssnat på.
Fram till denna punkt i tiden hade min relation till musik varit ganska intetsägande. Visst lyssnade jag på musik, men det var sporadiskt och inte speciellt djupt. Jag kunde inte säga mig ha någon speciell smak, gillade lite det ena och det andra (från Jean-Michel Jarre och Beatles till finska 60- & 70-tals hittar och klassisk musik). The Wall ändrade det hela: Dryga 80 minuter av dubbelskiva som fungerade på så många nivåer, det kändes som en film eller bra bok. Det var en helt ny musikupplevelse.
De varma sommardagarna på 1980-talet med The Wall på balkongen tog slut när kassetten sögs in i spelaren och brossan blev helt rabiat. Men jag skaffade skivan åt mig senare och det ledde sedan till att jag försökte skaffa allt som hade med Pink Floyd eller bandets medlemmar att göra: soloskivor, udda sidoprojekt, filmmusik, bootlegs, videor och böcker. När jag sedan kom i kontakt med internet, märkte jag att det var ganska futilt att försöka skaffa allt Pink Floyd i världen. Utbudet var helt enkelt för stort, förvaringsutrymmet för litet och pengarna skulle aldrig ha räckt till.
Pink Floyd The Wall. Det var en varm sommar i mitten av 1980-talet. Jag hade hittat The Wall bland bronsans kassetter och lyssnade på den ute på balkongen om och om igen. Hade inte först en aning om vad det var jag lyssnade på, men redan efter första genomlyssningen fattade jag att här har jag något som inte är likt något annat jag lyssnat på.
Fram till denna punkt i tiden hade min relation till musik varit ganska intetsägande. Visst lyssnade jag på musik, men det var sporadiskt och inte speciellt djupt. Jag kunde inte säga mig ha någon speciell smak, gillade lite det ena och det andra (från Jean-Michel Jarre och Beatles till finska 60- & 70-tals hittar och klassisk musik). The Wall ändrade det hela: Dryga 80 minuter av dubbelskiva som fungerade på så många nivåer, det kändes som en film eller bra bok. Det var en helt ny musikupplevelse.
De varma sommardagarna på 1980-talet med The Wall på balkongen tog slut när kassetten sögs in i spelaren och brossan blev helt rabiat. Men jag skaffade skivan åt mig senare och det ledde sedan till att jag försökte skaffa allt som hade med Pink Floyd eller bandets medlemmar att göra: soloskivor, udda sidoprojekt, filmmusik, bootlegs, videor och böcker. När jag sedan kom i kontakt med internet, märkte jag att det var ganska futilt att försöka skaffa allt Pink Floyd i världen. Utbudet var helt enkelt för stort, förvaringsutrymmet för litet och pengarna skulle aldrig ha räckt till.
Kommentarer
Men mera i del 2.