Skivor som ledde mig till progressiva musiken, del 2: I utkanten av ingenstans.

Marillion Misplaced Childhood. Jag tror det gick till på det sättet, att jag som Pink Floyd -fantast, talat med diverse typer på skolan om progressiv musik och mitt i allt var det en som lånade Misplaced Childhood åt mig. Det måste ha varit första gången som jag hamnade i en situation där någon sade "du skulle nog tycka om det här", oftast hörde jag närmast bara "du har så underlig musiksmak". Jag bandade skivan naturligtvis på kassett, men skaffade LP:n senare eftersom den detaljerade innerpärmen tilltalade mitt fotografiska sinne.

Men mer än pärmen tilltalade nog musiken. Den var vacker, fyllig och melankolisk, något som passade min ungdomsangstiga person. Som med The Wall, kändes även Misplaced Childhood som en film, en annorlunda film men precis lika bra. Kanske det är just det som får mig att tycka om proge.



Nästan hand i hand med Misplaced Childhood fick jag också tag på Fugazi, som i jämförelse kändes så mycket svårare och rent ut sagt underlig till en början. Men det gick inte lång tid innan också Fugazi blivit en bestående del av mitt mentala musiklandskap.

Efter att Fish och Marillion gick sina skilda vägar har jag inte egentligen varit speciellt förtjust i produktioner av någondera (med Brave som undantag).

***

Och så ännu varma gratulationer åt herr och fru jny :)

Kommentarer

Daniel sa…
Härligt!

Kul finnblogg förrästen! :)
Swana sa…
För mig gick det precis tvärtom gällande Marillion, Fugazi slog på sekunden! Den är nog en av de bästa skivor gjorda. Någonsin. Och svår ja, Fish var inne i sin värsta "jag kan leka med ord jag"-period. Misplaced Childhood tyckte jag var lite "enkel". Sid 2 har nog sina höjdpunkter. När sedan Clutching at Straws kom så var det liksom klart, top-5 skiva genom tiderna. Fick annars just hem paketet med 5 liveinspelningar från 1982-1987, helt superba inspelningar.
pni sa…
Clutching tod sin tid för mig. Men så sjönk den.
pni sa…
Den sjönk in, alltså :)