En fånes tacktal

Jepp jepp, om ni trodde att proggbloggandet skulle ta slut vid det förra inlägget bedrog ni er (muahaha -- Bloggen Som Saknar Namn hotar att bli en proggblogg :) men för att få en lite annan invinkling på det hela vill jag hellre rikta ett tack till några valda individer som helt oskyldigt fick mej att upptäcka den vingliga vägen till invecklad musik. Historien går antagligen inte i strikt kronologisk ordning, men det gör väl heller inte den Invecklade Musiken.

Först på listan kommer Kalle. Eller Calle. Antagligen Kalle. Jag har ingen aning vad Kalle heter i efternamn, men han gick i klassen under mej. Jag är inte ens riktigt säker att han heter Kalle, men för att dethär inte ska bli alldeles inkongruent så påstår vi att han gör det. Vidare vet jag inte varför Marillion kom på tals den dagen -- antagligen hade jag sett en kosertupptagning från ett målat åttiotal på Yle-teven -- men hur det nu var så hämtade han mej någon dag senare Misplaced Childhood som bildvinyl att låna. Udda nog var det här lite efter att Clutching at Straws (skivan efter Misplaced Childhood) kom ut.

Det var nåt magiskt med skivan. Det tog mej flera år att faktiskt börja förstå lyriken på djupet, men något grep mej på direkten. Jag kan faktiskt i denna dag inte säja vad det var. Först måste det väl ha varit hur själva skivan såg ut, men fort blev den "bara" en del av helheten. Och den helheten var fin. Och det att musiken liksom bara fortsatte trots att låtarna bytte var något jag aldrig upplevt förr.

Det tog mej länge att returnera MC-skivan, men det till trots fick jag oxå låna Clutching at Straws. Även CaS grep mej men inte riktigt på samma sätt som den första förälskelsen. Det att låtarna till stor del faktiskt var separata låtar var lite av en miss, liksom.

Jag måste ha varit nåt i stil med sexton eller sjutton år när jag beställde en födelsedagspresent från min farbror Anders från hans utlandsbesök till USA (karln var och är flygplanspilot.. eller numera kapten), nämligen en portabel CD-spelare av märket Sony (stor som två CD-fodral på varandra ungefär) samt skivan Misplaced Childhood. Det var inte mycket annat som spelades i mitt rum under de närmast påföljaden veckorna och jag minns fortfarande stolt hur jag fick fönsterrutorna att dallra i rummet på det i det skedet nybyggda huset vi bodde i.

Den nästa personen jag har att tacka är min klasskompis Niclas Winquist och faktum är att jag inte gjort det tills denna dag (och då vet han inte ens om det). Nigu hade införskaffat Yes' 90125 och Mike Oldfields Crises, på kassett antagligen, och om jag inte minns fel så genom Fazers musikklubb. Jag minns att när jag kopierade musiken till mej själv blev jag alltid lika överraskad att min kassett tog slut mitt i låten -- Crises eller Hearts. Det tog mej ett bra tag att inse orsaken, att Crises var nära en halv timme lång! Först trodde jag bara inte mina ögon när jag spolade fram och tillbaka och inte bara hittade när låten började eftersom en låt inte bara "kan" vara längre än ... ja, vad nu en låt var med mitt dåtida perspektiv. Men Oldfields alster fick mej att inse att en låt bara kan fortsätta och fortsätta och ändå ha nåt att säja hela spåret igenom.

Här i samma veva bör en nick ges åt Andreas Öller som vevade Five Miles Out med Oldfield (calling calling --) men som jag då inte kom mej för att kopiera. Men jag tyckte det var kusligt att en låt kunde handla om att man fort som fan behövde ta sej (fem mil) bort från ett område där en atombomb skulle explodera. I samma tider var han oxå het på Dancing with tears in our eyes av Ultravox som även den behandlade bomben, men ur det perspektivet att det inte fanns nån väg ut och det enda vi kan göra mer är den sista dansen före allting tar slut. Melankusligt.

Vidare har jag Brent Cole att tacka (numera glasblåsare nånstanns i den stora staden USA). Då han var i Finland på CISV-interchange i senare halvan av 1980-talet hade han Grace under pressure av Rush med sej. Jag blev inte omedelbart biten av Rush, jag tyckte det lät för hårt och kargt på nåt sätt, men resonansen blev kvar länge efter att Brent stack och den ljuder än. 

Jag är inte riktigt säker hur jag kom över Genesis Invisible Touch. Antigen köpte jag den faktiskt själv eller så fick jag den som tuliainen av vår familjebekanta Niklas Anderson. Vad som är lustigt med den ski... den kassetten var att jag så småningom började fatta tycke för speciellt ett spår: The Brazilian. Det andra spåret som stod sej över mängden då andra spår falnat var The Last Domino. Det var först mycket senare jag (stolt) konstaterade för mej själv att sidu, det där var ju prog-spåren på Invisible Touch. Vilken god smak jag har haft, utan att ens förstå det själv :)

Sist i kön kommer två individer som på ett lite annat sätt fått mej att utveckla mitt musiktycke då det tidigare varit rätt hermetiskt kladdat runt Marillion. Visst, det fanns lite Rush och Oldfield (men bara Crises) däromkring, men dessa två fick mej att spränga vallen och leta efter mera. Det är Tomi Tarvainen som jag jobbade med i en datorbutik, och cousin Swana. Bäggedera talade sej (och mej) varm om orkestern Saga. Det som skulle vara fint med Saga var att de hade musik som började med "det var en gång" på första skivan (eller spåret) och slutade med "the end" på sista. OK, riktigt så var det ju inte i verkligheten, och sviten i fråga förstod jag tio år senare var Chapters, som dyker upp lite här och där på Sagas skivor. 

Trots att jag skaffade en hel del av Sagas alster (jag var ivrig biblioteksbesökare på skivavdelningen på den tiden) så hakade jag aldrig riktigt på Saga. Visst spelade jag dem en hel del men mitt grepp om bandet var inte lika eldigt som om de övriga banden jag berättat om här tidigare. Eller kanske, Sagas grepp om mej. Det enda riktiga undantaget var skivan Generation 13 som kom mycket senare.

Nånstannsifrån dyker även Jarres kassett (jepp) med konserterna i Houston och Lyon in, men jag vet inte riktigt varifrån. Även den var ändå ett viktigt alster på den progressiva banan.

Som var så typiskt för den tiden var att alla mina "skivor" var bandade kassetter på den tiden. Sen började jag komplettera med lån från biblioteket. Sen blev det nice-price-hyllor och begagnade plattor (Yes 90125 var den första CD jag köpte själv och den var begnagd -- från Fennia kanske?). Jag skaffade bl.a. Rushs alla alster och naturligtvis all Marillion. Men det hela började från regelrätt piratism och har nu gått så långt att jag köper skivor från artister jag gillar och gärna vill stöda trots att jag kanske aldrig ens öppnar plastet runt konvolutet! Jag tror tex. att jag inte i denna dag spelat Ayreons skiva Y (eller egentligen en bunt nollor och ettor som i binär blir ASCII-koden för Y) trots att jag har den i specialutgåva (och cousin Swana att tacka för att jag skaffade den -- tack tack!). Ayreon och många andra artister jag valt att stöda denna väg lyssnar jag ofta på på nätradiokanalen The Dividing Line och på så sätt känner jag inte ens att jag behöver öppna skivorna för att lyssna på dem :)

Och på den vägen är jag än. In kom Spock's Beard (den verkliga smällen), Arena, Dream Theater, Porcupine Tree.... och fler band blir det varje månad. Beardfish, tex. Eller Riverside, Dark Sun, OSI, och så vidare. Man ska komma ihåg att jag var en mycket skygg ynglig på den tiden, som skarpt gillade ABBA (och dem uppskattar jag ännu) och andra av tidens fenomen som Teddy and the Tigers. Jag är glad att jag råkat ut på den väg jag hamnat på, och jag är tacksam för de personer som antagligen helt ovetandes lett mej in på den vägen. Tack tack.