Hur JAG kom in på den progressiva sidan.

Känns lite fel att här klämma in sig i Pni:s progressiva resa, men han har nog med sina två inlägg gett mig blodad tand. Däremot tänkte jag lite ändra på konceptet genom att först börja med lite musikalisk bakgrundsfakta.

Jag kommer från en relativt musikalisk familj. Syster är musiklärare, både mor och annan syster var/är körsångare. Körsångarsyster spelade altviolin såpass länge det t.o.m började låta bra. Tyvärr är jag ju min fars son och vi båda hade steck i sång på den gamla goda tiden. Det konstiga var att hemma hos oss var det nog ganska fattigt med spelad musik. Visst fanns det en del skivor, närmast gamla svenska sclagers, Anita Lindblom, Monica Zetterlund och så. Men minns nog inte de var mycket det lyssnades på dem.

Jag, född i slutet av 60-talet blev fångad av ABBA i mitten på 70-talet. Fan så man skämdes över det några år senare, men så där efteråt kollat så var det ju egentligen bara första steget! Ta t.ex. ABBA:s Summernight City, nu är det ju nästan proge!

Redan i slutet av 70-talet men väl mest i början av 80-talet gled jag mer in i vad man kunde kalla neo-proge. Jag är ju som sagt lite för ung för att varit med om "riktiga progens" tid i slutet av 60-, början av 70-talet med Genesis, Gentle Giant, Tull, Yes och dessa. Därför är det nog mera just den här lite rockigare, kanske enklare progestilen som definitivt är min melodi. För mig var det första riktigt stora bandet Saga.


Kolla den där mustaschen! Bara den ger 10 poäng!

Vid sidan om detta med en viss musiktyp började jag mer och mer kolla upp riktigt skickliga musiker, oberoende av vad de spelade. Här tex ett klipp från 24 min långa Taurus 2 av Mike Oldfield (live i Roskilde tydligen). Ett annat sådant spår var lite tyngre rock, exemplet må vara en av mina öde ö-låtar. (om man alltså fick ta med sig 5 låtar till en öde ö, vilka fem var det?) Rainbow:s Stargazer (som är omöjlig hitta på nätet live som full version!) och Gates of Babylon, vi är nära fullständighet nu, blir helt enkelt inte bättre! Härifrån gick jag sedan bakåt i tiden och sökte upp Deep Purpl, Led Z, och andra skickliga heavy-hard rockband, en gren som nog finns ganska starkt hos mig.

Samtidigt gissar jag arvet efter ABBA lett till min fascination för välsjungande kvinnor som redan då i slutet av 70-talet gav sig uttryck i Kate Bush. Tänkte December will be magic again kunde passa in här:

Kalla kårar! (Och om någon minns Kenny Everett, här intervjuar han Kate).

Och ärligt, nu tror jag vi har klart för oss varför min musiksmak är så knäpp att det är bara i proge det kan sluta! Dags för skivorna som ledde mig in på vägen. De kommer en vacker dag, om de kommer...

Kommentarer

pni sa…
Det är ju mer än bra att klämma sig in (fick några idéer till följande avsnitt :)

Summernight city är Abbas bästa låt, och så länkar jag till A Womans Work av Kate Bush, en vacker låt.
Swana sa…
Just ja, kanske bästa kopplingen mellan Pni:s första progeinlägg och mitt: Comfortably Numb