Zombiekvinnor och rödpennor

Man kunde troligen upprätthålla en blogg vars innehåll skulle bestå endast av diverse språkliga lustigheter ur hbl.fi, så som t.ex. "Polisen antar att den döda kvinnan bodde i huset".

Om man på sin tid i gymnasiet skrev något dylikt i en uppsats, använde modersmålsläraren inte sin rödpenna endast till att skriva långa spydiska kommentarer i edukativt syfte på ens konceptpapper (Zombiekvinnor! Är du förryckt?), utan även som medel för fysisk aga. Där hängde vi, gråtande som de stora bebisar alla gymnasie-elever är, fastspikade med rödpennor på betongväggen ett par meter över golvet. Jag vet inte om det var blodförlusten eller den mentala pinan som fick en att uppskatta undervisningen mera, men än idag kommer jag ihåg modersmålstimmarna.

Livet är så mycket lättare nu när ens skolor är ett minne bara. Här i verkliga världen får man skriva vad man vill och hur man vill. Inte kan jag säga att jag behärskar mitt modersmål alls bättre nu än vad jag gjorde under gymnasietiden, men på något sätt förväntar jag mig bättre språk av de som skriver mot ersättning.

Kommentarer

Anna sa…
Ja, journalister är en sak. De använder språket som sitt verktyg och då tycker man ju det vore naturligt att de skulle se till att hålla sitt vertyg välslipat och uppdaterat. Men så är det ju inte alltid. Det är ju ständigt bråttom på en tidningsredaktion och man får ibland ha en viss förståelse för att det blir fel i tidningen - även om målet naturligtvis måste vara ett felfritt och korrekt språk. Och felen får inte bli så många att man tappar förtroendet för mediet. Så har vi annonsörerna. Jag har också undrat varför företag betalar tusentals euro för värdelösa översättningar. Det finns ju faktiskt bra översättare också, sådana som INTE skulle skriva så som i en helsidesannons i dagens blad t.ex.: "Altt du behöver för en riktigt gud jul."