Så har jag då lyssnat en hel del på Gazpachos nyaste, Missa Atropos.
Först kändes skivan som om det vore samma grej som bandet gjort tidigare. Första genomlyssningarna gav inte så mycket nytt i jämförelse med tidigare utgåvor. Men där fanns något trots allt som fick mig och lyssna på skivan om och om igen. Jag kunde inte bara lägga fingret på vad det var.
Musikaliskt tycker jag Missa Atropos ligger någonstans mellan Tick Tock och Night. Den har inte på samma sätt låtar i flera delar som på Tick Tock (låtarna The Walk delarna 1 & 2, samt Tick Tock delarna 1-3), men i det stora hela flyter nästan hela skivan ihop som en komplett helhet, något ingen av de tidigare skivor gör.
Kanske det är helhetskänslan som gör det att jag känner för att höra skivan om och om igen. Det är som om allt innan låten Vera finns där för att bygga upp känslan för just den låten. Det betyder inte att alls att allt innan Vera är dåligt, nej nej, det är riktigt bra, men allt liksom når kulmen vid Vera.
Efter Vera kommer två kortare låtar som leder till en snygg final med Splendid Isolation. Och där borde skivan ta slut och den skulle kunna vara, om jag skulle ge stjärnor åt skivor, en femstjärnig skiva. Men… efter att normännen serverat en delikat sjurätters måltid inklusive kaffe, konjak och en fin cigarr, kastar de på bordet ännu några halvsmultna Mariannekarameller som ingen vill ha. Tyvärr.
Kanske det var tänkt att An Audience skulle vara pricken på iet som Winter is Never på Tick Tock. Dessvärre fungerar det inte.
Annars en riktigt prima skiva full med känsla, finess och bra musik.
Först kändes skivan som om det vore samma grej som bandet gjort tidigare. Första genomlyssningarna gav inte så mycket nytt i jämförelse med tidigare utgåvor. Men där fanns något trots allt som fick mig och lyssna på skivan om och om igen. Jag kunde inte bara lägga fingret på vad det var.
Musikaliskt tycker jag Missa Atropos ligger någonstans mellan Tick Tock och Night. Den har inte på samma sätt låtar i flera delar som på Tick Tock (låtarna The Walk delarna 1 & 2, samt Tick Tock delarna 1-3), men i det stora hela flyter nästan hela skivan ihop som en komplett helhet, något ingen av de tidigare skivor gör.
Kanske det är helhetskänslan som gör det att jag känner för att höra skivan om och om igen. Det är som om allt innan låten Vera finns där för att bygga upp känslan för just den låten. Det betyder inte att alls att allt innan Vera är dåligt, nej nej, det är riktigt bra, men allt liksom når kulmen vid Vera.
Efter Vera kommer två kortare låtar som leder till en snygg final med Splendid Isolation. Och där borde skivan ta slut och den skulle kunna vara, om jag skulle ge stjärnor åt skivor, en femstjärnig skiva. Men… efter att normännen serverat en delikat sjurätters måltid inklusive kaffe, konjak och en fin cigarr, kastar de på bordet ännu några halvsmultna Mariannekarameller som ingen vill ha. Tyvärr.
Kanske det var tänkt att An Audience skulle vara pricken på iet som Winter is Never på Tick Tock. Dessvärre fungerar det inte.
Annars en riktigt prima skiva full med känsla, finess och bra musik.
Kommentarer