För en dryg vecka sedan hade jag den stora lyckan att närvara på en konsert med Steve Hackett i Islington i London. Än en gång kunde jag konstatera att (nästan) ingenting kan beröra en så starkt som riktigt god musik. Allt klaffade - stället var tillräckligt litet för att stämningen skulle bli lagom intensiv, stolarna var bekväma (ett allt tyngre vägande argument) och publiken kändes som en enda stor familj - smått gråhåriga, lönnfeta gubbar, och för all del några dito kvinns också, som alla var med ”när det begav sig”. Vissa gubbar hade med sig sina söner också för att leda in dem på den rätta vägen. Och vissa gubbar hade keps och var i 70-årsåldern. Konserten blev ju inte precis sämre av att jag satt precis snett bakom herr Steven Wilson heller (långt ifrån gråhårig och kepsbeprydd). Jag kände mig lite tonårsnervös faktiskt.
Hackett är en gud när det gäller underbara gitarrsolon och fantastiska låtar. Så mycket mer finns inte att säga än det. Om man tvekar kan man förslagsvis lyssna på den ultimata konsertavslutningslåten Spectral Mornings.
Kommentarer