Som jag tidigare skrivit, gillar jag bra covers. Dåliga gillar jag inte och denna Peter Gabriel covern av Bette Midler är inte bra. Den är nog så kalkon, att man en gång måste ta och lyssna igenom den, men efter det får den sakta glömmas. Sådär som en underlig dröm, efter att man vaknat, tynar bort tills det enda som finns kvar är en svag känsla av något vagt. Ett minne av att man inte mera kommer ihåg.
Kommentarer