BLOGGEN SOM SAKNAR NAMN

Leta i den här bloggen

Spring rakt ner

Upplagd av pni på november 06, 2018

Hämta länk
Facebook
Twitter
Pinterest
E-post
Andra appar

Den gången herr Gilmour spelade gitarr åt Warren Zevon. Året är 1989.

Hämta länk
Facebook
Twitter
Pinterest
E-post
Andra appar

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg

Himnakropparnir

Där var jag. Vid datorn. Och läste igenom gud vet hur mångte artikeln om de bästa skivorna från 2019 och simultant lyssnade på dem på Spotify. Bland allt det obekanta var det något som sjönk i mitt musiksmaksmör skönt som en proverbial musikalisk het kniv. Klingra heter verket — skivan, albumet, vad man nuförtiden kallar det — av Afenginn (se också ). Mera på Spotify .

Demigods of Canadian metal

Inte visste jag att det har gjorts en film om metallpudlarna Anvil . Den verkar vara i klass med Spinal Tap , fast obsevera att det här är på riktigt . Härligt att det finns någon som orkar göra det de tror på med sån inlevelse och övertygelse. Missa inte den djuplodande rocklyriken sist i artikeln i The Independent - jag fnissade mig igenom varje rad... Ett citat ur artikeln: "The music lasts forever. Maybe the debt does too." Man måste ju bara beundra dessa gamla gubbar! Och man måste ju se filmen! :-)

Skivor år noll

Det är nåt fel på min musiksmak. Den är inte som andras. Mina favoritgenrer, om man nu får kalla dem så, är proge och ska/punk med inslag av turbanmusik från Afrika, keltiska områdena och Norden . När jag jämförde mej med andra på Last.FM så matchade motorn mej med folk som antingen tyckte om Marillion och Devin Townsend eller med folk som gillade Reel Big Fish och The Clash ( eller The Alarm, så jag nu får in dem i denna postning oxå). Men inte en enda som skulle uppskatta dem alla. Burning Shed är skivmärket där Porcupine Tree (och Wilsons övriga), King Crimson och tex Pinapple Thief bor. Därför var det mej en positiv överraskning då Burning Shed utlät ett pressutlåtande att nu ska ni alla titta in hos Year Zero som fokuserar på punk från första vågen och framåt. Och som jag implicit antog att var relaterad Så inte vet jag om det är Wilson som har en ännu mer eklektisk musiksmak än jag trott. Bra så.

Använder Blogger